Mollberg: Hur du dig vänder
  och plirar och ler,
  tanken du tänder
  än längre ner.
  Foten är nätt;
  gången är lätt,
  Ögonen blå...
Camilla: "Så!"
Mollberg: Och dina händer
  mjuka och små.

  Säj, min Camilla,
  säj ja eller nej!
  Hjärtunge lilla,
  vill du, så säj?
  Damon han går
  i dina spår
  liksom en skytt.
Camilla: "Pytt!
  Er allt inbilla
  är intet nytt."

Mollberg: Fritt er förtreta,
  min nådiga ni!
  Fruntimren heta,
  och likså vi.
  Men minns ändå
  hur i en vrå
  han kysste dig...
Camilla: "Tig!
Mollberg: Fåfängt att streta —
  följ nu med mig!

  Tillåt mig fråga:
  vart ärnar hon sig?
  Glöm Damons låga
  och tänk på mig!
  Vad innebär
  knytet, det där
  du med dig för?
Camilla: "Smör
  Och till full råga
  fin maglikör.
   
  Mollberg, nej, söta,
  nej, släpp min person1
  Jag går att möta
  vår Celadon.
  Knytet är hans
  med pomerans,
  löjor och nors,"
Mollberg: (Kors!)
Camilla: "färska och blöta
  ur havets fors."

Mollberg: Vad det skull smaka
  på fisken en tår!
  Kom, flaskan skaka,
  låt den bli vår!
  Jag ligger här;
  lägg dig du där!
  Vill du så säj?
Camilla: "Nej,
  vår Damons maka
  kniper du ej!"

Mollberg: Om hon berömmes,
  Camilla, så minns,
  fägringen gömmes
  bäst som den finns.
  Kärlekens kval
  i en pokal,
  dränkes galant.
Camilla: "Sant —
  och trohet glömmes
  vid glasets kant..."